Trygg och kontroversiell

Urban Laurin inspirerar

Och vem är då Urban Laurin? På en konferens kom en kvinna och sa till mig; ”Urban med dig känner jag mig så trygg.” Strax därefter kom en man och sa; ”Urban, du är så kontroversiell.” Trygg och kontroversiell är nog lite av mitt varumärke. Jag vågar säga det andra inte vågar och jag brukar ha belägg för det jag säger. Många gillar det, men en del tycker att det är jobbigt.


Mitt liv i dag

Efter många irrfärder känner jag att jag äntligen har landat. Jag pratar inte bara längre om landsbygden utan bor även där sedan sommaren 2016. Kärleken drog mig ditt. Min fru heter Karolina Ekholm Laurin och är en intellektuell, stark, vacker och engagerad kvinna, som ger mig ett liv på riktigt. Och med det menar jag allt från äkta kärlek och ett starkt engagemang till ständiga glada överraskningar och ett underbart pianospel.


Vi bor i den lilla byn Frogult Västergård strax utanför Kisa. En by med fyra hus och en bonde med knappt 20 mjölkkor som betar på vackra marker. Denna by är som en blandning av Norrlands skogar och berg, Toscanas kullar kombinerat med Napa Valleys dimma. Jag älskar att äntligen vara tillbaka på landet, med sin skönhet, sitt lugn och sin trygghet.


Karolina har tre unga barn med sig, och dom berikar också mitt liv. Jag trivs med detta intensiva liv som ger så mycket med än vad stadens så kallade puls gör. Jag känner att jag äntligen lever ett liv på riktigt. Och en extra trygghet är det att hon är sjuksköterska med palliativ vård som specialitet. ;-)


Rötterna i Arbrå och Galvsjön

Jag föddes 1952 och inledde mitt liv i Arbrå i Hälsingland. Där växte jag upp hos mormor och morfar i nära sex år. Det var lyckliga år och jag känner en tillhörighet till Arbrå, och än mer till stugan vid Galvsjön som morfar byggde.


Mormor och morfar var som mina föräldrar och gav engagemang och styrka. På den tiden var Arbrå ett pulserande samhälle, med köttkällaren, teater, bio, barnens dagtåg, cirkus, tivoli och en aktiv föreläsarförening. Där har jag en rot, och än mer vid Galvsjön. Det är egentligen min enda fasta plats i världen.


Medelpad

Sen hämtade mamma mig med sin nya man och vi flyttade till Haverövallen i Medelpad, där vi bodde i ett och ett halvt år. Det var en dramatisk flytt. Jag slets upp från mina rötter. Vi bodde på en konsumaffär utan vatten och avlopp. Pump på gården. Om jag kommer ihåg det rätt var det åtta hål på toa, gemensamt för kvinnor och män och för kunder och personal. Synd att jag inte har foton från butiken. Undrar vad som fanns i sortimentet.


Jämtland

Därefter blev det sex år i Albacken i Jämtland, på en lite modernare konsumaffär, som byggdes om till snabbköp. När vi skulle slå på stort åkte vi sju mil till Ånge och köpte en kokt korv special. Det fanns inte så mycket att göra i byn, så ofta cyklade jag en mil till konsum i grannbyn Sörbygden. Där bjöd föreståndaren mig på en kubb, på den en skiva falukorv och till det en sockerdricka.


Sjuan blev turbulent med högstadium i Kälarne. Kälarne hade en lärarinna i hemkunskap som har betytt mycket för mig. Hon väckte ett stort intresse för matlagning. Några veckor med skolbuss, sen dramatisk flytt till Kälarne Vi bodde ett halvår i Kälarne, ett samhälle med kiosk, korvkiosk, bio, massor med vänner, för att inte tala om logen med gamla biograffåtöljer, där vi tonåringar möttes i all hemlighet. Det var fina månader. Sen blev det ett travert halvår i lilla Hällesjö. Skolbuss och väntan igen.


Tillbaka till Hälsingland

Sen bar det av tillbaka till Hälsingland och Bollnäs, där jag gick resten av högstadiet och gymnasiet. På tre år flyttade vi tre gånger. I Bollnäs handlade det mycket om politik. Först president i Stenpartiet med programmet var glad, mer sexualupplysning, nej nazism och fascism, intelligenstesta lärarna vart annat år samt pensionera stadsfullmäktige.”


Därefter blev jag aktiv i KFML, för att över en natt bli moderat. Snabbt blev jag distriktsordförande för MUF. Min första resa söder om Stockholm gick till Saigon och Sydvietnam, mitt under kriget. Snacka om löpsedlar i pressen. Året efter gymnasiet ägnades åt politik och frilansande åt lokaltidningen Ljusnan. Jag blev också biten av att rida.


Sollefteå, Skövde, Linköping, Gällivare

Så var det dags för militärtjänst. Min tanke var att bli reservofficer i fjälljägarna, men militärläkaren konstaterade att jag hade ”för stor diskrepans mellan längd och vikt” för att bli det. Det blev trängen istället, och det medförde ett år i Sollefteå, ett halvår i Linköping, ett halvår i Skövde och en dryg månad i Gällivare med omnejd. Jag har sett större delen av Norrbotten från helikopter samt åkt bandvagn i 20 km i timmen Östersund-Arvika tur och retur.


Många år i Uppsala

Jag var Norrlandsfanatiker. Alla vänner flyttade till Uppsala för att studera, men jag drog till Umeå. Men ett år där fick räcka. Jag var besviken på att det inte fanns några berg. Och droppen kom klockan 15.00 sista april. Då sprang mina vänner i Carolinabacken och hade fest. I Umeå hade vi tenta, just som en markering att Umeå var nytt och rött.


Jag fick nog och flyttade till Uppsala, där jag bodde från 1974 till 2010. Den moderata karriären fortsatte. Var kårbyråkrat i Uppsala i nära 10 månader, men sen hoppade jag av allt vad politik heter. Det skedde inte helt utan dramatik.


Efter ett antal år med studier i kulturgeografi, nationalekonomi, sociologi, freds- och konfliktkunskap, ekonomisk historia och statsvetenskap, stod jag inför ett val. Sommaraspirant på UD eller forskningsassisten i statsvetenskap på Skytteanum i Uppsala. Det blev statsvetenskap och där blev jag i tio år. Jag disputerade på en avhandling om skattefusk, och fick sen en forskartjänst där min uppgift var att studera massmedias makt. Det var ett drömjobb att vara på Skytteanum, men jag sa upp mig och blev egen företagare.


Vinet tog över

Vinet tog tag i mig med kraft och jag blev vinskribent istället. Startade företag och en egen tidning, Dina Viner, som fortfarande lever kvar. Skrev i många tidningar. Skrev sju böcker om vin, sprit och öl. Den delen lever kvar till viss del.


Är 1990 intervjuade jag Carl Jan Granqvist om den nya Restauranghögskolan i Grythyttan. Intervjun ledde till att jag blev ansvarig för dryckesutbildningen Jag var disputerad och vinjournalist, en rätt bra kombination för att göra vin, sprit och öl till akademiska ämnen. Under flera år hade jag titeln universitetslektor i dryckeskunskap. Att vara med och utveckla Restauranghögskolan från 18 försöksstudenter till 150 studenter, liksom att utveckla vin, sprit och öl till akademiska kurser, var stort.


Efter elva år skildes våra vägar. Det finns mycket att skriva om Grythyttan, men det får vänta till en annan gång. Men jag lovar, det kommer. Snacket är omfattande och en dag ska ni få min version, men det får vänta ett tag till. Och Carl-Jan är fortfarande en god vän och en person jag aktar högt. Han är rakryggad som få och ställer alltid upp för dem som står honom nära.


Egen företagare

Sedan 2002 har jag koncentrerat migpå mitt eget företag igen, och jag njuter av att vara egen företagare. Visst – alltid osäkerhet om hur ekonomin ser ut, men samtidigt alltid friheten, möjligheterna, utmaningarna. Och med det trivs jag.



Utlandssvensk

Pötsligt blev jag utlandssvensk för första gången i mitt liv, på grund av min dåvarande fru. Hösten 2010 gick flyttlasset till Wien och där blev det fyra givande år.


En lärdom är att landsbygden är så mycket mer levande i Österrike och att närheten mellan stad och land är så nära. Wien fylls regelbundet av lokala marknader på olika torg, där lokal mat och dryck serveras. Fantastiskt i Wien är också småföretagsamheten, inte minst vad gäller handeln.


Gränsen för att köpa alkohol är 16 år och även en liten korvkiosk säljer öl och vin. Det är oerhört ovanligt att se fulla människor, vare sig yngre eller äldre. Och att mötas av fulla gastande gäng som man gör i Sverige, är otroligt ovanligt i Wien. Eller rättare sagt så såg jag det aldrig.


Men det finns nackdelar också. Trots fantastiska lokala råvaror är restauranglivet oerhört stereotypt. Likadana menyer nästan överallt. Väldigt lite nytänkande, om man undantar de många internationella köken. Service vet man knappt vad det är. Det är sällan man möts av välkomnande och leenden på restauranger och butiker. Vardagen är auktoritär. Många blev smått stötta om de inte fick kalla mig för Herr Doktor Laurin.



Och nu blir det väldigt personligt

Eftersom det finns så mycket som skrivs där ute på nätet, är det lika bra att vara öppen.


Åter till när jag kom till Uppsala på 1970-talet. I Uppsala fortsatte jag att rida och träffade min första fru genom hästarna. Det blev 25 år tillsammans och två söner jag är stolt över.


Men sen kom, inte vet jag. Förlorande av fotfäste kombinerat med äventyrlighet; det där att vara kontroversiell blev manifesterat. Jag flyttade samman med en mycket yngre tjej; inte i hemlighet utan med buller och bång. Men efter 11 år tillsammans visade det sig att det trots en relation med stor frihet fanns hemligheter som kom som en chock.  Den lärdom hon tyckte jag skulle dra av våra år tillsammans var att ”alla investeringar lönar sig inte”.


Jag var väldigt nära att ge upp, men det visade sig snart att det fanns liv och ljus kvar. Jag mötte Karolina och med henne är det lätt att gå vidare och se med lust och glädje på framtiden.

 

urban-laurin.com© 2015