Trygg och kontroversiell

Urban Laurin inspirerar

Och vem är då Urban Laurin? På en konferens kom en kvinna och sa till mig; ”Urban med dig känner jag mig så trygg.” Strax därefter kom en man och sa; ”Urban, du är så kontroversiell.” Trygg och kontroversiell är nog lite av mitt varumärke.

 

Det här med att ses som kontroversiell, kanske det är något jag gillar. För uppenbart har jag en förmåga att väcka känslor. Många gillar det jag hävdar och gör. En del retar sig väldigt mycket. Så mycket som att de känner behov av att skriva mer eller mindre fantasifulla åsikter om mig lite här och där. Men det bjuder jag på. Min syn på saker och ting, kommer så småningom i mina memoarer ellerr vad det nu blir. Jag har en hel del att berätta; om mycket och många. Men det får vänta.

 

Entreprenörskap och affärsutveckling

År efter år, decennium efter decennium, domineras den svenska projektvärlden av projekt som ägas av samhället eller de stora organisationerna. Det mesta av pengarna går till löner till anställd personal, som ska ta hand om företagarna på olika sätt. Företagen får stå med mössan i hand, medfinansiera med sin arbetstid och vara glada för lite gratis kurser. Och när projektpengarna är slut är också verksamheten slut. Så ser det ut i flertalet fall. Och det är något jag intensivt arbetar för att förändra.

 

Rötterna i Arbrå och Galvsjön

Jag föddes 1952 och inledde mitt liv i Arbrå i Hälsingland. Där växte jag upp hos mormor och morfar i nära sex år. Det var lyckliga år och jag känner en tillhörighet till Arbrå, och än mer till stugan vid Galvsjön som morfar byggde.

 

Mormor och morfar var som mina föräldrar och gav engagemang och styrka. På den tiden var Arbrå ett pulserande samhälle, med köttkällaren, teater, bio, barnens dagtåg, cirkus, tivoli och en aktiv föreläsarförening. Där har jag en rot, och än mer vid Galvsjön. Det är egentligen min enda fasta plats i världen.

 

Medelpad

Sen hämtade mamma mig med sin nya man och vi flyttade till Haverövallen i Medelpad, där vi bodde i ett och ett halvt år. Det var en dramatisk flytt. Jag slets upp från mina rötter. Vi bodde på en konsumaffär utan vatten och avlopp. Pump på gården. Om jag kommer ihåg det rätt var det åtta hål på toa, gemensamt för kvinnor och män och för kunder och personal. Synd att jag inte har foton från butiken. Undrar vad som fanns i sortimentet.

 

Jämtland

Därefter blev det sex år i Albacken i Jämtland, på en lite modernare konsumaffär, som byggdes om till snabbköp. När vi skulle slå på stort åkte vi sju mil till Ånge och köpte en kokt korv special. Det fanns inte så mycket att göra i byn, så ofta cyklade jag en mil till konsum i grannbyn Sörbygden. Där bjöd föreståndaren mig på en kubb, på den en skiva falukorv och till det en sockerdricka.

 

Sjuan blev turbulent med högstadium i Kälarne. Kälarne hade en lärarinna i hemkunskap som har betytt mycket för mig. Hon väckte ett stort intresse för matlagning. Några veckor med skolbuss, sen dramatisk flytt till Kälarne Vi bodde ett halvår i Kälarne, ett samhälle med kiosk, korvkiosk, bio, massor med vänner, för att inte tala om logen med gamla biograffåtöljer, där vi tonåringar möttes i all hemlighet. Det var fina månader. Sen blev det ett travert halvår i lilla Hällesjö. Skolbuss och väntan igen.

 

Tillbaka till Hälsingland

Sen bar det av tillbaka till Hälsingland och Bollnäs, där jag gick resten av högstadiet och gymnasiet. På tre år flyttade vi tre gånger. I Bollnäs handlade det mycket om politik. Först president i Stenpartiet med programmet var glad, mer sexualupplysning, nej nazism och fascism, intelligenstesta lärarna vart annat år samt pensionera stadsfullmäktige.”

 

Därefter blev jag aktiv i KFML, för att över en natt bli moderat. Snabbt blev jag distriktsordförande för MUF. Min första resa söder om Stockholm gick till Saigon och Sydvietnam, mitt under kriget. Snacka om löpsedlar i pressen. Året efter gymnasiet ägnades åt politik och frilansande åt lokaltidningen Ljusnan. Jag blev också biten av att rida.

 

Sollefteå, Skövde, Linköping, Gällivare

Så var det dags för militärtjänst. Min tanke var att bli reservofficer i fjälljägarna, men militärläkaren konstaterade att jag hade ”för stor diskrepans mellan längd och vikt” för att bli det. Det blev trängen istället, och det medförde ett år i Sollefteå, ett halvår i Linköping, ett halvår i Skövde och en dryg månad i Gällivare med omnejd. Jag har sett större delen av Norrbotten från helikopter samt åkt bandvagn i 20 km i timmen Östersund-Arvika tur och retur.

 

Många år i Uppsala

Jag var Norrlandsfanatiker. Alla vänner flyttade till Uppsala för att studera, men jag drog till Umeå. Men ett år där fick räcka. Jag var besviken på att det inte fanns några berg. Och droppen kom klockan 15.00 sista april. Då sprang mina vänner i Carolinabacken och hade fest. I Umeå hade vi tenta, just som en markering att Umeå var nytt och rött.

 

Jag fick nog och flyttade till Uppsala, där jag bodde från 1974 till 2010. Den moderata karriären fortsatte. Var kårbyråkrat i Uppsala i nära 10 månader, men sen hoppade jag av allt vad politik heter. Det skedde inte helt utan dramatik.

 

Efter ett antal år med studier i kulturgeografi, nationalekonomi, sociologi, freds- och konfliktkunskap, ekonomisk historia och statsvetenskap, stod jag inför ett val. Sommaraspirant på UD eller forskningsassisten i statsvetenskap på Skytteanum i Uppsala. Det blev statsvetenskap och där blev jag i tio år. Jag disputerade på en avhandling om skattefusk, och fick sen en forskartjänst där min uppgift var att studera massmedias makt. Det var ett drömjobb att vara på Skytteanum, men jag sa upp mig och blev egen företagare.

 

Vinet tog över

Vinet tog tag i mig med kraft och jag blev vinskribent istället. Startade företag och en egen tidning, Dina Viner, som fortfarande lever kvar. Skrev i många tidningar. Skrev sju böcker om vin, sprit och öl. Den delen lever kvar till viss del.

 

Är 1990 intervjuade jag Carl Jan Granqvist om den nya Restauranghögskolan i Grythyttan. Intervjun ledde till att jag blev ansvarig för dryckesutbildningen Jag var disputerad och vinjournalist, en rätt bra kombination för att göra vin, sprit och öl till akademiska ämnen. Under flera år hade jag titeln universitetslektor i dryckeskunskap. Att vara med och utveckla Restauranghögskolan från 18 försöksstudenter till 150 studenter, liksom att utveckla vin, sprit och öl till akademiska kurser, var stort.

 

Efter elva år skildes våra vägar. Det finns mycket att skriva om Grythyttan, men det får vänta till en annan gång. Men jag lovar, det kommer. Snacket är omfattande och en dag ska ni få min version, men det får vänta ett tag till. Och Carl-Jan är fortfarande en god vän och en person jag aktar högt. Han är rakryggad som få och ställer alltid upp för dem som står honom nära.

 

Egen företagare

Sedan 2002 har jag drivit mig eget företag igen, och jag njuter av att vara egen företagare. Visst – alltid osäkerhet om hur ekonomin ser ut, men samtidigt alltid friheten, möjligheterna, utmaningarna. Och med det trivs jag.

 

 

Utlandssvensk

Pötsligt blev jag utlandssvensk för första gången i mitt liv, på grund av min dåvarande fru. Hösten 2010 gick flyttlasset till Wien och där blev det fyra givande år. Som statsvetare så var jämförande studier något centralt, och nu har jag själv praktisk erfarenhet av det. Österrike och Sverige, Wien och Stockholm, har så många gemensamma nämnare, men också så stora olikheter. Jag är övertygad om att vi skulle kunna lära oss så mycket mer av systematiska jämförelser, inte bara mellan länder utan olika bygder i Sverige.

 

En lärdom är att landsbygden är så mycket mer levande i Österrike och att närheten mellan stad och land är så nära. Det är bara att sätta sig på cykeln mitt i Wien så var man ute på landet efter 30 minuter. Och landet kan vara de maffiga bergen, den maffiga Donau eller någon av alla vingårdar. Och överallt kan man äta och dricka lokala produkter. Ofta är det bönder som säljer från enkla stånd. Varför är det så långt mellan stad och land i Stockholm, Uppsala och andra städer?

 

Wien fylls regelbundet av lokala marknader på olika torg, där lokal mat och dryck serveras. Första året i Wien blev jag imponerad när borgmästaren under den stora ”skördetackfesten” pekade ut alla lantbruk, vingårdar, charkuterister, mejerister etc. runt staden. Han slog barskt fast att det är viktigt att stadens medborgare förstår var maten kommer från. Tänk om samma sak hände i Stockholm.

 

Fantastiskt i Wien är också småföretagsamheten, inte minst vad gäller handeln. Jag vill påstå att det på en ICA-affär går fyra till sex små livsmedelsbutiker i Wien. Tog man en promenad på 30 minuter runt våra kvarter passerade man sex charkuterister, varav en bara sålde hästprodukter. Och i många livsmedelsaffärer fanns både grismjälte och lungslag.

 

Gränsen för att köpa alkohol är 16 år och även en liten korvkiosk säljer öl och vin. Det är oerhört ovanligt att se fulla människor, vare sig yngre eller äldre. Och att mötas av fulla gastande gäng som man gör i Sverige, är otroligt ovanligt i Wien. Eller rättare sagt så såg jag det aldrig.

 

Polisen finns överallt med lokala små polisstationer. De varandrar mycket, ofta i par med en ung och en äldre eller en man och en kvinna. Att åka tunnelbana utan spärrar och vakter är en känsla av frihet, och en total olikhet mot att kliva in i Stockholms kontrollvärld. Lika befriande är det att gå på nattklubb mitt i Wiens city, utan att mötas av en dörrvakt.

 

Men det finns nackdelar också. Trots fantastiska lokala råvaror är restauranglivet oerhört stereotypt. Likadana menyer nästan överallt. Väldigt lite nytänkande, om man undantar de många internationella köken. Service vet man knappt vad det är. Det är sällan man möts av välkomnande och leenden på restauranger och butiker. Vardagen är auktoritär. Många blev smått stötta om de inte fick kalla mig för Herr Doktor Laurin.

 

Det var också intressant att möta många svenskar i Wien. Att dra igång en sektion av Munskänkarna var en upplevelse, på många sätt. Att möta Svenska Kyrkan, Handelskammaren och ambassaden var fascinerande. Inte minst var det intressant att se vilken stor betydelse kyrkan kan ha. Många nya vänner givetvis, främst andra utlandssvenskar. Jag är mycket glad för dessa fyra år.

 

Och nu blir det väldigt personligt

Eftersom det finns så mycket som skrivs där ute på nätet, är det lika bra att vara öppen, men samtidigt varsam och såra så lite som möjligt.

 

Åter till när jag kom till Uppsala på 1970-talet. I Uppsala fortsatte jag att rida och träffade min första fru genom hästarna. Det blev 25 starka år tillsammans och två söner jag är stolt över. Fantastiska måltider, för att inte tala om vinprovningar. Tänk när vi 1989 provade 12 årgångar av Ch Latour, och kunde konstatera att årgång -98 inte var helt mogen; 1898 alltså. Då var man verkligen inne i vinsnobberiet.

 

Massor med resor, ett fantastiskt hus och härliga somrar vid Galvsjön. Till det starka hör inte minst ett starkt bröllop på Salsta slott med efterföljande magnifik middag på GH-nation. Och min första fru har stått ut med mycket och varit en nära vän även efteråt. Mina söner har också varit lojala, på gränsen till det obegripliga.

 

Men sen kom, inte vet jag. Förlorande av fotfäste kombinerat med äventyrlighet; det där att vara trygg och kontroversiell blev manifesterat. Jag flyttade samman med en mycket yngre tjej; inte i hemlighet utan med buller och bång. Konstnärliga måltider i Botaniska trädgården, queer electro-klubben Pink at Orange som UNT skrev om att ”äntligen har Berlin och Amsterdam kommit till Upplandsslätten” och ett omskrivet happeningbröllop. Och sen flytt till Wien, Massor med häftiga upplevelser. Fantastiska nya vänner. Sammantaget erfarenheter som starkt berikat mitt liv, men som också sårat.

 

För två år sedan, alltså 2013, fanns inte tanken på att flytta tillbaka till Sverige. Att leva utomlands tillsammans med min dåvarande fru var något som skulle förbli. Men plötsligt blev det en stark vurm att flytta hem och lämna Wien, vilket jag inte hade något emot. Sommaren 2014 blev det återflytt. Den blev dock inte riktigt som väntat. Det visade sig så småningom att det trots en relation med stor frihet fanns hemligheter.

 

Den skilsmässa jag trodde skulle ske i all vänskaplighet har därmed blivit en sörja. Jobbigt för oss alla. Jobbigt för våra gemensamma vänner. Och i dag finns det så kallade sociala media. Är man inte varsam hamnar man lätt där. Mer än så tänker jag inte skriva, annat än att jag inte har det minsta att göra med det drev som finns där, men inte heller har mycket att kommentera om det som står, annat än att det är ett osunt utfläkande.

 

Trist är det, men klyschan att ”livet måste gå vidare” får gälla. Och som jag smärtsamt fått lära mig; ”alla investeringar lönar sig inte”.

urban-laurin.com© 2015